Den här europén är mest trolig att bli den första på månen

Europa får en verklig chans att skriva rymdhistoria

Bakom kulisserna inom rymdfartsprogrammen har ett beslut fattats som kan förändra Europas roll i historien om bemannade rymdfärder. Tack vare ett nytt avtal med NASA kan europeiska astronauter inte bara flyga i närheten av månen – det finns nu en reell möjlighet att en av dem faktiskt sätter fot på dess yta. Och en favorit till den rollen har redan utkristalliserat sig.

Europa blir en oumbärlig partner i Artemisprogrammet

Artemisprogrammet ska föra tillbaka människor till månen för första gången sedan Apollouppdragen på 1960- och 70-talen. Den här gången agerar dock USA inte ensamt. NASA har byggt upp hela projektet som ett internationellt samarbete, och Europeiska rymdorganisationen ESA har blivit en av dess viktigaste grundpelare.

I utbyte mot konkreta, tekniskt komplexa och kostsamma komponenter har Europa förhandlat sig till platser för sina astronauter ombord på månfärder. Principen kallas barter – ett rent utbyte: teknik och utrustning mot en plats i rymdfarkosten.

Utan den nyckelmodul som byggs i Europa skulle Orion inte ens nå månens omloppsbana. Det vänder på maktbalansen i relationen mellan NASA och ESA.

Kärnan i Europas bidrag är den europeiska servicemodulens (ESM), monterad i bakre delen av Orionkapseln. Den ansvarar för:

• framdrivning och bankorrigeringar,
• leverans av elektrisk energi,
• termisk reglering, det vill säga att hålla rätt temperaturer,
• lagring av bränsle, vatten och reservdelar.

Om Orion är bilen är ESM samtidigt motorn, bränsletanken, kylaren och generatorn. Utan den är en bemannad färd mot månen helt enkelt inte möjlig.

Gateway – rymdstationen där Europa har en ledande roll

Ett annat område där Europa spelar en central roll är rymdstationen Gateway. Det är en liten motsvarighet till den internationella rymdstationen ISS, men den kretsar kring månen snarare än jorden. Den ska fungera som en mellanstopp för besättningar, ett förråd för utrustning och en startpunkt för landningsfarkoster.

ESA har åtagit sig att bygga två kritiska delar av Gateway:

• I-Hab – en boendeenhet där astronauterna ska leva och arbeta,
• Esprit – en försörjningsmodul ansvarig för bränsle, kommunikation och lasthantering.

Bakom den tekniska konstruktionen finns ett tydligt politiskt utfall: USA och Europa har kommit överens om att minst tre ESA-astronauter ska flyga till Gateway, och scenariot där en europé landar på månen har slutat vara en dröm och blivit en konkret arbetsplan.

Tre garanterade platser för européer på färder i månens närhet och en växande chans att en av dem faktiskt landar på ytan.

Vem från Europa sätter foten på månens yta först?

Eftersom Europa redan har en säkrad plats vid månens bord återstår frågan: vem tar på sig rymddräkten och flyger dit? ESA signalerar tydligt att de första uppdragen kommer att kräva en brutalt kompetitiv urvalsprocess.

Insatserna är höga, riskerna enorma och kraven maximala. Tre saker väger tungt:

• erfarenhet av långvariga rymdfärder,
• beprövad förmåga att leda ett befäl,
• fysisk och psykisk motståndskraft under extrema förhållanden.

Den nya generationen ESA-astronauter, där bland annat den franska testpiloten Sophie Adenot ingår, är i stor utsträckning kandidater för programmets senare faser. I första hand kommer NASA och ESA att söka erfarna veteraner som har månader av omloppsbanearbete och verkliga krissituationer bakom sig.

Thomas Pesquet – den självklara kandidaten på förstaplatsen

På listan över namn sticker ett ut tydligt. Det är Thomas Pesquet, i dag den mest erfarne aktive astronauten inom ESA.

Pesquet har två långvariga uppdrag på den internationella rymdstationen ISS i bagaget. Under ett av dem tjänstgjorde han som stationens befälhavare – en sällsynt utmärkelse för en astronaut utanför USA. Han har tillbringat mer än ett år i rymden, genomfört vetenskapliga experiment, genomfört rymdpromenader och samtidigt bibehållit en enorm igenkänningsfaktor på jorden.

ESA:s mest erfarne aktive astronaut, tidigare befälhavare på ISS, teknisk specialist känd och respekterad av NASA – det är en kombination som passar perfekt för profilen av en idealisk kandidat.

Den franska rymdorganisationen och ESA är officiellt tysta. Ingen vill göra uttalanden förrän NASA har tilldelat besättningar till specifika uppdrag. Ändå tyder mycket på att den interna planeringen redan nu räknar med Pesquet som favorit för det första europeiska månuppdraget.

Faktorer som talar för honom:

• dokumenterad erfarenhet av att leda ett stort, internationellt team,
• hög igenkänningsfaktor i Europa, vilket har politisk och varumärkesmässig betydelse,
• goda arbetsrelationer med NASA, uppbyggda under ISS-uppdrag,
• ålder och fysisk kondition som möjliggör deltagande i ett krävande uppdrag runt år 2030.

Hur ser Artemisprogrammets färdplan ut?

Artemisprogrammet är en serie uppdrag som steg för steg ska bygga upp en permanent mänsklig närvaro i månens omgivning. Det officiella schemat har förskjutits ett par gånger, men den övergripande strukturen förblir densamma.

Det talas mest om Artemis IV, planerat till omkring 2028. Det är då I-Hab-modulen – Europas enskilt största bidrag – ska levereras till Gateway.

Ur ett politiskt och varumärkesmässigt perspektiv är det svårt att föreställa sig att den besättningen saknar en ESA-representant. Det vore den perfekta scenen för att visa att Europa inte bara betalar för utrustningen utan faktiskt också nyttjar den genom sina egna astronauter.

Artemis IV framstår i dag som det mest troliga startfönstret för den första europén vid månen – och kanske också det första steget mot en faktisk landning.

Träningen i Köln förbereds redan för månförhållanden

Europeiska astronauter förbereder sig för detta scenario vid ESA:s träningscenter i Köln. Träningsprogrammet skiftar gradvis fokus från typiska uppgifter i jordbana till månoperationer.

I schemat ingår bland annat:

• felscenarion vid inflygning mot Gateway,
• procedurer för dockning av moduler, inklusive I-Hab,
• simuleringar av arbete med fördröjd kommunikation med jorden,
• uppgifter kopplade till att förbereda besättningen för att stiga ned på ytan.

Det är en tydlig signal om att ESA inte planerar att bara vara en utrustningsleverantör, utan en verklig operatör av delar av uppdraget i månrymden.

Vad betyder dessa uppdrag för vanliga européer?

För en genomsnittlig skattebetalare kan visionen om att en astronaut flyger till månen låta abstrakt. I praktiken driver den här typen av program hela ekonomiska sektorer – från företag som levererar kompositmaterial till forskning om nya energisystem, kommunikation och rymdmedicin.

Teknologier som används i den europeiska servicemodulens kan i framtiden komma till användning inom:

• energihanteringssystem för satelliter och flygplan,
• kyllösningar för superdatorer och datacenter,
• nya typer av batterier och energilagring för förnybar energi.

Projektet bär också en enorm symbolisk tyngd: unga människor ser att en karriär som ingenjör, fysiker eller astronaut inte längre är exklusivt för USA eller Ryssland. Det påverkar ofta studieval och driver sedan hela teknologibranscher framåt i Europa.

I bakgrunden finns också utmaningar. Månfärder är extremt kostsamma och känsliga för varje misstag. Till det kommer politiskt tryck: skiftande regeringar, ekonomiska kriser och geopolitiska spänningar kan lätt skära ned rymdbudgetar. Ändå har ESA valt att gå in i Artemisprogrammet på djupet och är nu inte bara underleverantör utan en faktisk medvärd för expeditioner i månens omgivning.

Om den nuvarande kursen håller kan en europeisk astronaut – med störst sannolikhet Thomas Pesquet – inom det kommande decenniet gå till historien som den förste representanten för kontinenten att stå på månen. Och bakom hans ögonblick av berömmelse döljer sig en mycket jordnära blandning av industri, politik och ingenjörskonst, där Europa äntligen slutar spela en biroll.