Kvinnan som slog statistiken med flera decennier
Maria Branyas Morera föddes den 4 mars 1907. År 2023 erkändes hon officiellt som den äldsta levande personen på jorden. Hon avled i augusti 2024, vid en ålder av 117 år och 168 dagar. Till jämförelse ligger den genomsnittliga livslängden i Europa idag runt 80 år.
Hennes liv sträckte sig över två världskrig, flera tekniska revolutioner och en fullständig omvandling av medicinen – ändå åldrades hennes kropp förvånansvärt långsamt.
Det var just denna klyfta mellan den biologiska och den kalendermässiga åldern som väckte forskarnas intresse. Istället för att leta efter en enda "magisk gen" bestämde sig ett spanskt forskarlag för att undersöka Maria från flera håll samtidigt, med hjälp av verktyg som knappt börjat användas inom medicinen.
Nu avslöjar forskarna steg för steg vad som stod bakom hennes remarkabla långlevnad.
Multiomisk analys: kroppen undersökt på djupet
Forskarna genomförde en så kallad multiomisk analys. Det innebär att man parallellt studerar flera nivåer av kroppens funktion:
- Genomet – hela DNA-uppsättningen, de genetiska instruktionerna,
- Transkriptomet – RNA-molekyler som visar vilka gener som är "aktiva" vid ett givet tillfälle,
- Metabolomet – småmolekyler som bildas vid kemiska reaktioner i cellerna,
- Mikrobiomet – bakterier och andra mikroorganismer som lever i kroppen, framför allt i tarmen,
- Epigenomet – kemiska "markeringar" på DNA som reglerar genernas aktivitet.
Den här typen av helhetsbild ger inte bara information om vad som är nedskrivet i generna, utan också om hur kroppen hanterar tidens gång, hur den reagerar på miljö och levnadsvanor. I Marias fall började resultaten bilda ett sammanhängande – om än förvånande – mönster.
Biologiskt yngre än vad födelseattesten visade
Vid 116 års ålder togs vävnads- och blodprover från Maria. Dessa jämfördes sedan med material från betydligt yngre personer – inklusive individer som bara var 25 år gamla. Redan de första analyserna visade att något inte stämde med den typiska bilden av åldrande.
Hemligheten bakom de långa telomererna
Särskilt slående var tillståndet hos hennes telomerer. Det är strukturer som sitter på ändarna av kromosomerna och brukar jämföras med plastskydden på skosnören. För varje gång cellen kopierar sitt DNA förkortas telomererna, vilket anses vara en av kroppens viktigaste åldringsur.
Hos Maria var telomererna bland de längsta som någonsin uppmätts – till och med längre än hos många trettioåringar.
För biologer är detta ett starkt tecken på att hennes celler förslitits långsammare än hos en genomsnittlig människa. Kroppen behöll förmågan till återhämtning under längre tid, vilket i sin tur innebär lägre risk för många åldersrelaterade sjukdomar.
Sällsynta genvarianter med skyddande effekt
Genomanalysen avslöjade att Maria bar på en uppsättning sällsynta genetiska varianter som förknippas med skydd mot vanliga ålderssjukdomar. Det handlar framför allt om:
| Hälsoområde | Vad forskarna fann |
|---|---|
| Hjärt-kärlsystemet | Varianter som ger bättre skydd för blodkärl och hjärta |
| Sockermetabolism | Gener som minskar risken för att utveckla diabetes |
| Hjärnan | Förändringar kopplade till lägre känslighet för neurodegenerativa sjukdomar |
Det rör sig inte om mutationer som gör en människa "odödlig". Snarare förskjuter de oddsen subtilt till kroppens fördel och försvårar uppkomsten av typiska ålderssjukdomar.
Den epigenetiska klockan visade en lägre ålder
Nästa fas av forskningen handlade om epigenetik. Här är det inte DNA-sekvensen i sig som är central, utan hur cellerna "läser" den. På DNA-tråden och de omgivande proteinerna sätts det kemiska markeringar, exempelvis metylgrupper. De bildar karakteristiska mönster som förändras med åldern.
Forskarna använde så kallade epigenetiska klockor – algoritmer som utifrån graden av DNA-metylering kan uppskatta den biologiska åldern. Hos Maria visade sig den biologiska åldern vara tydligt lägre än den ålder som stod i hennes dokument.
Hennes celler betedde sig som om de tillhörde en mycket yngre person, trots att hon för länge sedan passerat hundraårsgränsen.
Det resultatet bekräftar att gynnsamma genvarianter ensamma inte räcker. Det spelar också roll hur decennier av miljöpåverkan, stress, kost och fysisk aktivitet har format dem.
Medelhavskost, rörelse och nära relationer
Forskarna beskriver Maria som en person som inte levde som en asket, men som konsekvent tog hand om grunderna. Hon bodde i Katalonien och åt under större delen av sitt liv det vi förknippar med den klassiska medelhavsdieten.
Vad som regelbundet dök upp på hennes tallrik
- Rikliga mängder grönsaker och frukt varje dag,
- olivolja som den främsta fettkällan,
- fermenterade mjölkprodukter, framför allt yoghurt,
- måttliga mängder fisk och mejeriprodukter,
- mycket lite högprocessad mat.
Den här typen av kosthållning gynnar hjärtats funktion, stabila blodsockernivåer och lägre inflammation i kroppen. Det minskar i sin tur risken för hjärtinfarkt, stroke och vissa cancerformer.
Tarmfloran – den osynliga alliansen
Hos Maria konstaterades en ovanligt mångsidig och stabil tarmflora. Miljonerna bakterier i mag-tarmkanalen producerar ämnen som påverkar immunförsvaret, humöret, aptitregleringen och kroppens allmänna prestationsförmåga.
En hälsosam tarmflora kopplas allt oftare till långsammare åldrande och bättre motstånd mot infektioner och stress.
En kost rik på vegetabiliska fibrer och fermenterade produkter gynnar just de bakterier som är fördelaktiga för värden. I Marias fall framgår det tydligt att hon höll fast vid dessa vanor under många decennier.
Ett aktivt sinne och nära relationer
Beskrivningen av hennes vardag på äldre dagar motsäger bilden av en passiv och isolerad person. Forskarna betonar att Maria:
- regelbundet träffade familj och vänner,
- tyckte om att arbeta i trädgården,
- spelade piano,
- ägnade tid åt läsning.
Sådana aktiviteter stimulerar hjärnan och bidrar till bättre minne och koncentration. Starka sociala band kopplas också till minskad risk för depression och demens hos äldre. Det framgår alltså att Marias sinne var intensivt aktivt nästan ända till slutet.
Gener, livsstil och vad vi kan lära oss av det här
Resultaten från forskningen kring Maria Branyas Morera pekar snarare på en kombination av flera faktorer än på ett enda recept för lång livslängd. Å ena sidan hade hon turen att bära på ovanligt gynnsamma genetiska varianter. Å andra sidan "jobbade hon inte emot" sin kropp under hela sin långa livstid.
Hon kombinerade rörelse, medelhavskost, goda relationer och mental aktivitet. Det paketet påverkar hur generna beter sig, hur tarmfloran formas och hur snabbt de biologiska klockorna tickar inuti oss. Ingen kan garantera att vi lever till 117 tack vare detta, men många studier tyder på att man på så sätt verkligen kan förlänga den friska perioden av livet.
Allt oftare talas det också om framtidens medicin baserad på multiomisk analys. Kanske kommer en läkare om tio eller tjugo år inte bara att beställa ett blodvärde och standardprover, utan också bedöma din tarmflora eller epigenetiska ålder. För vissa personer kan det innebära att accelererat åldrande i specifika organ upptäcks tidigare, vilket gör det möjligt att anpassa livsstilen eller behandlingen i tid.
För den vanliga läsaren har den här historien ytterligare en dimension: den visar att även med mycket gynnsamma gener höll någon fast vid vettiga vanor i mer än hundra år. Ur ett vetenskapligt perspektiv ser det ut som om Marias genetiska potential mötte dagliga val som helt enkelt inte hindrade hennes kropp från att göra det den var bäst på – att fungera effektivt långt längre än vi förväntar oss.
