Kvinnan som låg flera decennier före statistiken
Maria Branyas Morera föddes den 4 mars 1907. År 2023 erkändes hon officiellt som den äldsta levande personen på jorden. Hon avled i augusti 2024, vid en ålder av 117 år och 168 dagar. Till jämförelse ligger medellivslängden i Europa idag runt 80 år.
Hennes liv spände över två världskrig, flera teknologiska revolutioner och en fullständig omvandling av medicinen – ändå åldrades hennes kropp förvånansvärt långsamt.
Det var just denna klyfta mellan det biologiska tillståndet och det kronologiska åldern som väckte forskarnas intresse. Istället för att leta efter en enda "magisk gen" valde de att studera Maria från flera håll samtidigt, med verktyg som knappt börjat användas inom medicinen.
Nu avslöjar forskare steg för steg vad som låg bakom hennes remarkabla långlevnad. Resultaten är lika förvånande som fascinerande.
Multiomisk analys: kroppen undersökt på djupet
Forskarteamet genomförde en så kallad multiomisk analys. Det innebär att man parallellt studerar flera nivåer av kroppens funktioner:
- Genomet – hela DNA-uppsättningen, alltså den genetiska instruktionsboken,
- Transkriptomet – RNA-molekyler som visar vilka gener som är "aktiverade" vid ett givet tillfälle,
- Metabolomet – en samling små molekyler som bildas vid kemiska reaktioner i cellerna,
- Mikrobiomet – bakterier och andra mikroorganismer som lever i kroppen, framför allt i tarmarna,
- Epigenomet – kemiska "markeringar" på DNA som reglerar genernas aktivitet.
Den här typen av helhetsanalys ger en bild av inte bara vad som finns kodat i generna, utan också hur kroppen hanterar tidens gång och reagerar på omgivning och livsstil. I Marias fall började resultaten forma en sammanhängande – om än överraskande – historia.
Biologiskt yngre än vad passet angav
Vid 116 års ålder togs vävnads- och blodprover från Maria. Dessa jämfördes sedan med material från betydligt yngre personer – inklusive individer som bara var 25 år gamla. Redan de första analyserna visade att något inte stämde med den typiska bilden av ålderdom.
Hemligheten med de långa telomererna
Särskilt slående var tillståndet hos hennes telomerer. Det är de strukturer som sitter i ändarna på kromosomerna och ofta jämförs med plaständarna på skosnören. Vid varje celldelning förkortas telomererna, vilket anses vara en av de viktigaste biologiska åldersklockor vi känner till.
Hos Maria visade sig telomererna vara bland de längsta som någonsin uppmätts – till och med i jämförelse med trettioåringar. För biologer är detta ett tydligt tecken på att hennes celler slitits ut mycket långsammare än hos en genomsnittlig människa. Kroppen behöll längre sin förmåga till återhämtning, vilket i sin tur minskar risken för många åldersrelaterade sjukdomar.
Ovanliga gener och färre sjukdomar
Genomanalysen avslöjade att Maria bar på en uppsättning sällsynta genetiska varianter kopplade till skydd mot vanliga ålderssjukdomar. Det handlar framför allt om tre områden:
- Hjärt-kärlsystemet – varianter som gynnar ett bättre skydd av blodkärl och hjärta,
- Sockermetabolismen – gener som sänker risken för att utveckla diabetes,
- Hjärnan – förändringar kopplade till lägre känslighet för neurodegenerativa sjukdomar.
Det handlar inte om mutationer som gör en människa "odödlig". Snarare förskjuter de oddsen subtilt till kroppens fördel och försvårar uppkomsten av de typiska åkommor som följer med hög ålder.
Den epigenetiska klockan visade lägre ålder
Nästa fas av forskningen rörde epigenetiken. Här handlar det inte om DNA-sekvensen i sig, utan om hur cellerna "läser" den. Små kemiska markeringar – till exempel metylgrupper – fäster på DNA-trådarna och de omgivande proteinerna. Dessa markeringar bildar karakteristiska mönster som förändras med åldern.
Forskarna använde sig av så kallade epigenetiska klockor – algoritmer som utifrån graden av DNA-metylering kan uppskatta den biologiska åldern. Hos Maria visade sig den biologiska åldern vara klart lägre än den som stod i hennes dokument.
Hennes celler betedde sig som om de tillhörde en betydligt yngre person, trots att hon kalendermässigt för länge sedan passerat hundraårsgränsen.
Det resultatet bekräftar att gynnsamma genetiska varianter ensamma inte berättar hela historien. Det spelar också stor roll hur decennier av miljö, stress, kost och fysisk aktivitet har format hur dessa gener uttrycks.
Medelhavsdieten, rörelse och mänskliga relationer
Forskarna beskriver Maria som en person som inte levde som en asket, men som konsekvent och metodiskt tog hand om grunderna. Hon bodde i Katalonien och åt under större delen av sitt liv det vi förknippar med den klassiska medelhavsdieten.
Vad som regelbundet hamnade på hennes tallrik
- Rikliga mängder grönsaker och frukt under dagen,
- olivolja som huvudsaklig fettkälla,
- fermenterade mjölkprodukter, framför allt yoghurt,
- måttliga mängder fisk och mejeriprodukter,
- mycket lite starkt processat mat.
Den här typen av kost gynnar hjärtats funktion, stabila blodsockernivåer och lägre inflammation i kroppen. Det minskar i sin tur risken för hjärtinfarkt, stroke och vissa cancerformer.
Tarmfloran – den osynliga bundsförvanten
Hos Maria konstaterades en ovanligt varierad och stabil tarmmikrobiom. De miljoner bakterier som lever i mag-tarmkanalen producerar ämnen som påverkar immunförsvaret, humöret, aptitregleringen och kroppens allmänna prestationsförmåga.
En hälsosam tarmflora kopplas alltmer till långsammare åldrande och bättre förmåga att hantera infektioner och stress.
En kost rik på vegetabiliska fibrer och fermenterade produkter gynnar just de bakterier som är fördelaktiga för värden. I Marias fall är det tydligt att dessa vanor upprätthölls under många decennier.
Ett aktivt sinne och nära relationer
Beskrivningarna av hennes vardag på äldre dagar går stick i stäv med stereotypen av en passiv och isolerad gamling. Forskarna betonar att Maria:
- regelbundet träffade familj och vänner,
- gärna arbetade i trädgården,
- spelade piano,
- ägnade tid åt läsning.
Sådana aktiviteter stimulerar hjärnan och hjälper till att bevara minne och koncentration. Starka sociala band kopplas också till minskad risk för depression och demens hos äldre. Det är uppenbart att Marias sinne var intensivt aktivt nästan ända in i slutet.
Gener, livsstil och vad vi kan lära oss av detta
Resultaten från studierna av Maria Branyas Morera pekar på en kombination av flera faktorer snarare än ett enda recept på lång livslängd. Å ena sidan hade hon turen att bära på ovanligt gynnsamma genetiska varianter. Å andra sidan "motarbetade" hon inte sin kropp under alla dessa decennier.
Hon kombinerade rörelse, medelhavskost, goda relationer och mental aktivitet. Det här paketet påverkar hur generna beter sig, hur tarmfloran formas och hur snabbt de biologiska klockorna tickar i oss. Ingen kan garantera att vi lever till 117 tack vare detta, men forskning visar gång på gång att man på detta sätt kan förlänga den period av livet man tillbringar i god hälsa.
Allt oftare talas det också om framtidens medicin baserad på multiomisk analys. Kanske om några decennier ordinerar läkaren inte bara ett blodprov utan också en bedömning av tarmfloran och den epigenetiska åldern. För en del patienter skulle det kunna möjliggöra ett tidigt ingripande när ett specifikt organsystem åldras snabbare än det borde.
För den vanlige läsaren har den här historien ytterligare en dimension: den visar att även med mycket gynnsamma gener höll en person vid liv sunda vanor i över hundra år. Ur vetenskapens perspektiv ser det ut som om Marias genetiska potential mötte vardagliga val som helt enkelt inte hindrade hennes kropp från att göra det den var bäst på – att fungera effektivt mycket längre än vi brukar förvänta oss.
