Varför Gulfstaterna importerar sand trots att de omges av väldiga öknar

Sand som inte håller ihop betong

Det låter som ett skämt om att sälja sand till beduiner – men det handlar faktiskt om knallhård ekonomi och ingenjörskonst. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bygger futuristiska städer, konstgjorda öar och glasklädda skyskrapor, men den lokala sanden är i princip värdelös i det sammanhanget.

Man skulle kunna tro att ett land täckt av sanddyner har råmaterialet i överflöd. Problemet döljer sig i detaljerna. Ökensand har formats under miljontals år av starka vindar som inte bara transporterade kornen utan också slipade dem.

Ökensand består av runda, släta och mycket fina korn – perfekta för semesterfoton, men katastrofala för betong och glas.

Betong kräver skrovliga och kantiga korn. Sådana korn "kilar fast" i massan och skapar en hållbar konstruktion. Sfäriska korn, typiska för sanddyner, har ingenting att haka i varandra med – vilket ger svagare betong med sämre bärförmåga. För en ingenjör är det helt enkelt fel material.

Därför används sand från helt andra källor till stora byggprojekt: från floder, sjöar eller stenbrott, där krossad sten behåller sina kantiga former. I Förenade Arabemiraten sugs sådant material upp direkt från lastfartyg som anländer bland annat från Australien och Egypten – medan vinden precis bredvid fortsätter att flytta byggarna totalt oanvändbara dyner.

Miljontals ton till framtidens städer

Den enorma investeringstakten i regionen driver ett verkligt "sandhunger". Tullstatistik visar att Förenade Arabemiraten förbrukade över sex miljoner ton importerad sand under 2023. Det utgör grunden för dussintals byggprojekt: vägar, hamnar, skyskrapor och konstgjorda öar.

Saudiarabien importerar regelbundet sand för att stödja sitt moderniseringsprogram Vision 2030. Inom ramen för det programmet byggs projekt som den futuristiska staden Neom och megastäder längs Röda havets kust. Varje skyskrapa, varje viadukt och flygplats kräver ytterligare tusentals ton ballast.

Dubai har blivit sinnebilden för den här skalan. De konstgjorda öarna Palm Jumeirah och arkipelagen The World slukar hundratusentals ton sand, ofta importerad. Till och med stadens ikon Burj Khalifa krävde leveranser från avlägsna Australien – enbart för det projektet anlände nästan 46 000 ton material därifrån.

Sand för glas och elektronik kan inte heller vara "vad som helst"

Sand används inte bara i betong. Det är också en grundingrediens i glas, och i sin renaste form ett råmaterial för kiselproduktion och elektronikkomponenter. För sådana ändamål fungerar ökensand heller inte. Den är för finkorning, förorenad med föroreningar och svår att rena.

Förenade Arabemiraten betalar tiotals miljoner dollar om året för högkvalitativ kvartssand avsedd för glas och så kallat industriellt kisel. Uppskattningar talar om utgifter på runt 87 miljoner dollar per år enbart för specialiserad kiseldioxid. Det är ytterligare ett exempel på hur länder mitt i öknen blir importörer av ett material som gemene man skulle anse vara deras billigaste naturresurs.

Det globala sandkapplöpet och Gulfstaternas roll

Gulfstaternas sandhistoria är ett fragment av ett mycket större pussel. Enligt FN förbrukar mänskligheten ungefär 50 miljarder ton sand och grus per år, vilket gör det till den näst mest exploaterade råvarukategorin efter vatten. Den snabba urbaniseringen och bygget av vägar, broar och hamnar förvandlar detta anspråkslösa material till en av det moderna samhällsekonomins grundpelare.

Efterfrågan är ibland så stor att olaglig utvinning förekommer i vissa regioner. I Indien, Nordafrika och Sydostasien slår polisen ned på kriminella grupper som ägnar sig åt illegal utvinning från stränder, flodbäddar och kustnära grunda vatten. Ur dessa gruppers perspektiv har sand blivit en vara värd att ta risker för.

Hur mycket sand importerar Förenade Arabemiraten?

Dubai, Abu Dhabi och Riyadh sticker ut i Gulfregionen. Det är växande metropoler med budgetar som tillåter dem att hämta råvaror från många länder. Data för Emiraten visar hur det ser ut i siffror:

Den största sandleverantören till Emiraten är grannen i norr – Saudiarabien. Till det tillkommer leveranser från Egypten och ett antal europeiska länder. Sanden färdas med fartyg i tusentals kilometer för att slutligen hamna i betongfabriker och på byggplatser vid Persiska viken.

Varför inte använda sand från stränder?

I teorin skulle Gulfstaterna kunna utnyttja sina kustresurser mer intensivt. Ingenjörer varnar dock för ett sådant tillvägagångssätt. Alltför intensivt uttag av sand från strandlinjen påskyndar erosion, förstör kustnära dyner och hotar fåglars häckningsplatser samt livsmiljöer för många marina arter.

Det är enklare och säkrare för den lokala naturen att importera sand med fartyg än att förstöra stränder och kustnära ekosystem.

Därför vänder sig företag i Dubai och Abu Dhabi ofta till fyndigheter i grannländer med stora obebodda områden avsedda för ballastutvinning. För importörerna innebär det högre logistikkostnader, men samtidigt lägre risk för konflikt med miljöförespråkare och lokalsamhällen.

Experiment med framtidens material

Saudiarabien investerar, som en del av sin moderniseringsstrategi, även i teknik som ska minska beroendet av naturlig sand. En av inriktningarna är så kallad industriellt framställd sand. Den tillverkas genom att krossa bergarter i krossar och sedan sikta materialet för att uppnå en fraktion som liknar den från floder, men med kontrollerade parametrar.

Ett annat område är återvinning av byggnadsgrus. Från rivning av gamla byggnader kan en del ballast återvinnas. Efter rengöring och malning blir det en bas för nya betongblandningar. För ett land som uppför hundratals nya anläggningar är det en intressant möjlighet att minska importen.

• Sand framställd genom bergkrossning – ersättare för naturliga flodfyndigheter
• Återvinning av betong och tegel – återvinning av ballast från rivningsmaterial
• Bättre byggnadsdesign – lägre materialåtgång med bibehållen funktion
• Nya betongsorten med lägre innehåll av traditionell sand

Myndigheterna i Riyadh försöker kombinera gigantiska investeringar med en bild av miljöansvar. I praktiken innebär det att söka lösningar som åtminstone delvis minskar trycket på världens sandfyndigheter.

Vad berättar den här historien om den moderna ekonomin?

Fallet med ökenländer som importerar sand visar hur komplicerade dagens leveranskedjor har blivit. Det som vid första anblick verkar absurt framstår efter en stunds analys som logiskt: det är de specifika egenskaperna hos råvaran, byggstandarderna och den ekonomiska kalkylen som räknas – inte det enkla faktum att "sand är sand".

Ett annat viktigt tema är den växande spänningen mellan infrastrukturutveckling och miljöskydd. Sand som utvinns från floder och kuster påverkar erosion, översvämningar, fiskeliv och strandtillstånd som turismen är beroende av. Lägg till det projekt som Neom eller ännu fler konstgjorda öar i Gulfen, och det blir tydligt att diskussionen om hållbart byggande inte längre är en nichinriktad fråga.

Sand, som förknippas med något billigt och allestädes närvarande, dyker allt oftare upp i ekonomiska rapporter som en strategisk resurs. Precis som med olja och litium uppstår frågor om långsiktig tillgång, ekologiska utvinningskostnader och behovet av att utveckla substitut. Gulfstaterna, paradoxalt nog omgivna av dyner som är oanvändbara för betong, håller på att bli ett av laboratorierna för det nya sättet att tänka kring byggmaterial.