Varför Gulfstaterna importerar sand trots att de omges av enorma öknar

En paradox som faktiskt är helt logisk

Det låter som ett skämt om att sälja sand till beduiner – men det handlar i själva verket om hård ekonomi och avancerad ingenjörskonst. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bygger futuristiska städer, konstgjorda öar och glastorn, men den lokala sanden är nästan helt oanvändbar i det racet.

Sand som inte håller ihop betong

Man skulle tro att ett land täckt av sanddyner har hur mycket råmaterial som helst. Problemet ligger i detaljerna. Ökensand har formats under miljoner år av starka vindar som inte bara förflyttade kornen utan också slipade dem.

Ökensand har runda, glatta och mycket fina korn – perfekta för semesterfotografier, men katastrofala för betong och glas.

Betong kräver kantiga och grova korn. Sådana korn "kilar sig fast" i massan och skapar en hållbar konstruktion. Sfäriska korn, typiska för sanddyner, har ingenting att haka fast i – vilket gör den färdiga betongen svagare och mindre belastningstålig. För en ingenjör är det helt enkelt ett dåligt material.

Därför används sand från helt andra källor till stora projekt: från floder, sjöar eller stenbrott, där krossad sten behåller sina kantiga former. I Förenade Arabemiraten suger kranar upp sådant material direkt från bulkfartyg som anländer bland annat från Australien och Egypten – medan vinden alldeles intill blåser runt dyner som är värdelösa för byggbranschen.

Miljontals ton till framtidens städer

Projektens enorma omfattning i regionen driver en verklig "sandhunger". Tulldata visar att Förenade Arabemiraten år 2023 förbrukade över sex miljoner ton importerad sand. Det utgör grunden för dussintals byggprojekt: vägar, hamnar, skyskrapor och konstgjorda öar.

Saudiarabien importerar regelbundet sand för att stödja sitt moderniseringsprogram känt som Vision 2030. Inom ramen för det byggs projekt som den futuristiska staden Neom och megastäder längs Röda havets kust. Varje skyskrapa, varje trafikbro och varje flygplats kräver ytterligare tusentals ton ballast.

Dubai har blivit symbolen för denna skala. De konstgjorda öarna Palm Jumeirah och arkipelagen The World slukade hundratusentals ton sand, ofta importerad. Till och med stadens ikon Burj Khalifa krävde leveranser från avlägsna Australien – enbart för det projektet anlände nästan 46 000 ton material därifrån.

Sand för glas och elektronik får inte heller vara "vad som helst"

Sand används inte bara i betong. Det är också en grundläggande beståndsdel i glas och i sin renaste form ett råmaterial för kiselproduktion och elektronikkomponenter. För sådana ändamål duger ökensand lika lite – den är för finkornig, förorenad av tillsatser och svår att rena.

Förenade Arabemiraten betalar tiotals miljoner dollar årligen för högkvalitativ kvartsand avsedd för glas och industriellt kisel. Uppskattningar talar om utgifter på runt 87 miljoner dollar per år enbart för specialiserad kiseldioxid. Det är ytterligare ett exempel på hur länder mitt i öknar blir importörer av ett material som gemene man skulle anse vara deras billigaste naturresurs.

Det globala sandkapplöpet och Gulfstaternas roll

Gulfstaternas sandhistoria är ett fragment av ett mycket större pussel. Enligt FN förbrukar mänskligheten ungefär 50 miljarder ton sand och grus årligen, vilket gör det till den näst mest exploaterade råvarukategorin efter vatten. Den snabba urbaniseringen och bygget av vägar, broar och hamnar förvandlar detta anspråkslösa grus till en av den moderna ekonomins grundpelare.

Efterfrågan är ibland så stor att illegal utvinning förekommer i vissa regioner. I Indien, Nordafrika och Sydostasien slår polisen mot kriminella grupper som ägnar sig åt olaglig utvinning från stränder, flodbäddar och kustnära grunda vatten. Ur dessa gruppers perspektiv har sand blivit en vara värd att ta risker för.

Hur mycket sand importerar Förenade Arabemiraten

Dubai, Abu Dhabi och Riyadh utmärker sig särskilt i Gulfregionen. Det är växande storstäder vars budgetar tillåter dem att hämta råvaror från en mängd olika länder. Data om emiraten visar hur det ser ut i siffror:

Den största sandleverantören till emiraten är just grannen i norr – Saudiarabien. Till det kommer leveranser från Egypten och ett flertal europeiska länder. Sanden reser med fartyg i tusentals kilometer för att till slut hamna i betongtillverkning och på byggarbetsplatser vid Persiska viken.

Varför inte använda strandsand?

I teorin skulle Gulfstaternas kustresurser kunna utnyttjas mer. Men ingenjörer varnar för ett sådant tillvägagångssätt. Alltför intensivt sanduttag längs kustlinjen påskyndar erosion, förstör kustdyner och hotar häckningsplatser för fåglar samt livsmiljöer för många marina arter.

Det är enklare och säkrare för den lokala naturen att frakta in sand med fartyg än att förstöra stränder och kustnära ekosystem.

Därför vänder sig företag i Dubai och Abu Dhabi ofta till fyndigheter i grannländer som har stora obebodda områden avsatta för grustäkt. För importörerna innebär det högre logistikkostnader, men samtidigt en lägre risk för konflikt med miljöförespråkare och lokalsamhällen.

Experiment med framtidens material

Saudiarabien investerar inom ramen för sin moderniseringsstrategi också i teknik för att minska beroendet av naturlig sand. En inriktning är så kallad industriellt framställd sand. Den produceras genom att kross bergarter i krossverk och siktar dem för att få en fraktion som liknar den från floder men med kontrollerade egenskaper.

Ett annat område är återvinning av byggavfall. Vid rivning av gamla byggnader kan en del ballast återvinnas. Efter rengöring och malning blir det en bas för nya betongblandningar. För ett land som uppför hundratals nya byggnader är det en intressant möjlighet att minska importen.

• Sand tillverkad av krossad berggrund – ersättning för naturliga flodfyndigheter
• Återvinning av betong och tegel – återutvinning av ballast från rivningsmassor
• Bättre byggnadsdesign – lägre materialförbrukning med bibehållen funktion
• Nya betongsorten med lägre andel traditionell sand

Myndigheterna i Riyadh försöker kombinera gigantiska investeringar med en image av miljöansvar. I praktiken innebär det att söka lösningar som åtminstone delvis minskar trycket på världens sandfyndigheter.

Vad berättar den här historien om den moderna ekonomin?

Fallet med ökenländer som importerar sand visar hur komplicerade dagens leveranskedjor har blivit. Det som vid första anblick verkar absurt visar sig efter en stunds analys vara helt logiskt: det är de specifika egenskaperna hos råmaterialet, byggstandarderna och den ekonomiska kalkylen som räknas – inte det enkla faktum att "sand är sand".

Ett annat viktigt tema är den växande spänningen mellan infrastrukturutveckling och miljöskydd. Sand som utvinns ur floder och längs kuster påverkar erosion, översvämningar, fisklivet och stränder som turismen är beroende av. När man lägger till projekt som Neom och ytterligare konstgjorda öar i Gulfen blir det tydligt att diskussionen om hållbart byggande inte längre är något nischfenomen.

Sand, som associeras med något billigt och allestädes närvarande, dyker allt oftare upp i ekonomiska rapporter som en strategisk resurs. Precis som med olja och litium uppstår frågor om långsiktig tillgänglighet, ekologiska utvinningskostnader och behovet av att utveckla substitut. Gulfstaterna – paradoxalt nog omgivna av dyner som är oanvändbara för betong – håller på att bli ett av laboratorierna för detta nya stadium i tänkandet kring byggmaterial.