En lösning som blivit ett nytt problem
Det som en gång skulle vara den slutgiltiga lösningen på ett radioaktivt arv från kalla kriget har idag förvandlats till ett hot i sig självt. Den betongkupol som byggdes på ön Runit i Marshallöarnas ögrupp spricker sönder, och stigande havsnivåer påskyndar hela förloppet.
Konsekvenserna drabbar både människor och ekosystem över ett enormt område i Stilla havet. Forskare talar om en tickande bomb som ingen har förmåga att stoppa.
67 kärnvapenprov lade grunden för katastrofen
Historien om kupolen på Runit börjar med ett intensivt amerikanskt kärnvapenprogram. Mellan 1946 och 1958 genomfördes sammanlagt 67 kärnvapentest på Bikiniatollet och Enewetak. Enbart Enewetak drabbades av 43 explosioner, varav ett – provet kallat Cactus år 1958 – bokstavligen slet bort en del av ön Runit.
Explosionen, med en sprängkraft på ungefär 18 kiloton, skapade en krater som var cirka 10 meter djup. Det atomära molnet steg flera kilometer upp i luften och radioaktivt stoft spreds över hela atollet. Drygt två decennier senare kom just den kratern att fungera som en bekväm, om än ytterst problematisk, soptipp.
Hur en atombombskrater blev ett radioaktivt förvar
Mellan 1977 och 1980 började den amerikanska militären forsla kontaminerad jord, skräp och annat radioaktivt avfall från Enewetak-området till kratern. Enligt uppskattningar fylldes den med mer än 120 000 ton material med förhöjd radioaktivitet. Sedan täcktes alltihop av en armerad betongkupol med en tjocklek på ungefär 46 centimeter och en diameter på 115 meter.
Konstruktionen, som de lokala invånarna kallar ”gravkammaren”, var från allra första början provisorisk till sin karaktär. Och det som är särskilt anmärkningsvärt: den fick aldrig något vattentätt golv. Kupolen byggdes helt enkelt direkt på det naturliga, porösa korallunderlaget. Grundvatten och havsvatten kan röra sig fritt under betongen – något som redan från början väckte stark kritik bland delar av forskarsamhället.
Idag, med havsnivåer som stiger år för år, återkommer det där beslutet från sjuttiotalet som en bumerang. Ingenjörer påpekar att plutonium och andra isotoper inuti kupolen förblir farliga i tiotusentals år. Betong – ens under idealiska förhållanden – håller inte ens en bråkdel av den tiden utan allvarlig skada.
Betongen spricker och vattnet banar sig fram
Efter flera decennier av tropisk sol, saltvatten och extrema temperaturväxlingar har kupolen nu gått in i en fas av accelererande nedbrytning. På ytan syns sprickor som breder ut sig för varje år. För vissa tjänstemän handlar det om ”normal åldrande betong”. För många experter är det ett tydligt tecken på att säkerhetsmarginalerna håller på att krympa.
Kärnkraftsingenjörer lyfter fram ett enkelt men obehagligt faktum: plutonium och andra isotoper inuti anläggningen förblir farliga i tiotusentals år. Förhållandena på ett låglänt, stormutsatt atoll är allt annat än ideala. Läkare vid Columbia University varnar för att långvarig exponering för radioaktiva ämnen kan orsaka cancer, skelettskador och genetiska mutationer hos befolkningen.
Det som gör situationen ännu allvarligare är att betonglocket inte på något sätt löser problemet med vattenrörelsen under konstruktionen. Det porösa korallunderlaget fungerar som en svamp. I takt med tidvattnets rörelser flödar vatten in och ut under kratern och kan med sig transportera partiklar av kontaminerat material mot lagunen.
Även utan att kupolen brister spectakulärt är det radioaktiva avfallet inte helt isolerat från omgivningen – systemet är öppet och sammankopplat med grundvattnet och det kustnära vattnet. Undersökningar som genomförts på plats under de senaste åren visade att förhöjda strålningsnivåer förekommer även utanför betongkonstruktionen. I jord- och sedimentprover hittade forskare flera typer av radionuklider i mängder som tyder på att föroreningarna berör hela systemet.
Forskare vid Stanford University konstaterade förekomst av cesium-137, strontium-90 och americium-241 i lagunens sediment. Dessa isotoper har en halveringstid på mellan 28 och 432 år, vilket innebär ett långsiktigt hot mot det marina livet.
Klimatförändringarna påskyndar hotbilden
Under lång tid figurerade Runit i den offentliga debatten främst som en moralisk skuld – en symbol för de övergrepp som Marshallöarnas befolkning utsattes för under kärnvapentesternas era. Men stigande havsnivåer ger denna ”historiska skuld” en mycket samtida dimension.
Enligt analyser framtagna för det amerikanska energidepartementet har stormflöden och den gradvisa, kontinuerliga havsnivåhöjningen blivit de viktigaste riskfaktorerna för kupolen. Ön Runit ligger i stora delar bara ungefär 2 meter ovanför havsytan. Den förväntade höjningen på 1 meter fram till seklets slut – enbart för Marshallöarnas del – innebär att ett fåtal kraftigare stormar kan vara nog för att systemets balans ska brytas samman.
På ett så låglänt atoll behöver vattnet inte svämma över kupolen för att förvärra läget. Det räcker att det hydrostatiska trycket på grundvattnet ökar och att vattenflödet under betongkonstruktionen förstärks. Stormvågor och extrema tidvatten fungerar som en pump: de accelererar vattenutbytet i det porösa underlaget och kan på så vis öka transporten av radioaktiva partiklar mot lagunen.
- Ökad frekvens av tropiska cykloner i Mikronesien-regionen
- Genomsnittlig vattentemperatur i Stilla havet har stigit med 0,6 grader Celsius
- Förutsagd havsnivåhöjning på 50 till 100 centimeter till år 2100
- Tilltagande erosion av korallreven runt Enewetak-atollet
- Förändringar i havets kemi som accelererar korrosionen av betong
- Intensivare monsunperioder som förlänger kupolens exponering för vatten
Klimatförändringarna skapar inte ett helt nytt hot från grunden – de förstärker en redan existerande svaghet i en sjuttiotalsanläggning och förvandlar den till en verklig fara för människor och miljö. Forskare vid NASA varnar för att ön Runit vid vågpåverkan kan vara helt översvämmad redan år 2035.
Nära mänskliga boplatser och fiskevatten
Runit ligger bara några tiotal kilometer från de områden där Enewetak-borna dagligen fiskar och rör sig med sina båtar. På själva atollet bor för närvarande ungefär 600 personer, varav runt 300 på huvudön. Lagunen är för dem på en och samma gång en transportväg, ett skafferi och en källa till kulturell identitet.
För de lokala samhällena handlar risken för lagunförorening inte om abstrakta siffror i radiologiska rapporter. Det är konkreta livsfrågor: kan man äta fisk, kan man bo på öar som en gång förklarades för farliga att bebo och sedan återbefolkades? Fiskarna på Enewetak fångar tonfisk, makrill och skaldjur som utgör basen i deras kost.
Läkare vid Världshälsoorganisationen har dokumenterat en förhöjd förekomst av sköldkörtelcancer, leukemi och medfödda missbildningar hos Marshallöarnas befolkning. Många familjer är rädda för att föroreningarna från Runit ska göra situationen ännu värre. Gravida kvinnor vågar knappt äta lokal fisk av rädsla för fosterskador.
Ansvarsfrågor och framtiden förblir olösta
Frågan om kupolen på Runit är inte bara ett ingenjörsproblem – den är också djupt politisk. År 1986, i samband med att Marshallöarna förklarade sin självständighet, slöt USA ett avtal som reglerade de anspråk som var kopplade till kärnvapenprogrammet. På papperet var saken avgjord. I praktiken lämnades den marshallanska regeringen med en börda som varken kan bäras tekniskt eller ekonomiskt.
Det amerikanska energidepartementet hävdar att sprickorna i betongen ryms inom det förväntade materialnedbrytningsförloppet och att eventuell ytterligare förorening från kupolen är försumbar jämfört med vad som redan finns i lagunens sediment efter decennier av kärnvapenprov. Den förklaringen möts av djup misstro hos lokala myndigheter och oberoende forskare.
Forskare som deltagit i mätningar på plats ställer en enkel fråga: om merparten av föroreningarna ändå redan finns i lagunen, varför byggde man överhuvudtaget kupolen? Det antyder att inte all information om exakt vad som slutade i kratern någonsin har offentliggjorts. Det förekommer spekulationer om att även vapenfragment från misslyckade test och annat särskilt farligt avfall kan ha lagrats där.
Tvisten handlar inte bara om strålningsnivåer utan också om tillgången till trovärdiga uppgifter om förvarets innehåll och skick – uppgifter som under lång tid hölls under militär kontroll. Den marshallanska regeringens jurister kräver att Pentagons arkiv öppnas och begär skadestånd på 2,3 miljarder dollar.
Vilka alternativ finns för de kommande decennierna? Scenarierna beror på flera faktorer: takten i havsnivåhöjningen, frekvensen av extrema väderhändelser och huruvida det internationella samfundet väljer att investera i att säkra eller bygga om anläggningen. Tre huvudsakliga utvecklingsscenarier för Runit-atollet kan urskiljas – och inget av dem är enkelt att hantera.
