En annan värld – alldeles utanför Rom
Nära Rom döljer sig ett landskap som verkar hämtat från en annan planet. Marken ryker, vattnet ser ut att koka och svavellukten hänger tung i luften. Caldara di Manziana, ett litet geotermiskt hörn i Lazio, lockar besökare med månlika vyer, etruskiska legender och lugna skogspromenader.
Det är inte antika tempel eller barockpalats som väntar dig här. Istället möts du av ett landskap som påminner mer om Island eller Yellowstone. Forskare beskriver platsen som ett levande geologiskt laboratorium där du med egna ögon kan följa processer som pågår djupt nere i jordskorpan.
Området ingår i Regionalparken Bracciano-Martignano och sträcker sig över ungefär 90 hektar. Geologer bekräftar att det rör sig om resterna av den forntida vulkanen Sabatino, som var aktiv för cirka 600 000 år sedan. Freatmagmatiska utbrott skapade då en krater som med tiden fylldes av torv och vatten. I dag finns här ett torvmossar med svavelrika källor.
Det som verkligen gör Caldara unik är kombinationen av geologiska processer och förekomsten av ovanlig nordisk vegetation i en sydlig miljö. Botanister har länge studerat de vårbjörkar som normalt trivs i kallare delar av Europa – men som här hittat idealiska förhållanden på bara 250 meters höjd.
Där vattnet bubblar av kall gas – inte av värme
Caldara di Manziana förvånar vid första anblicken. Vattnet ser verkligen ut att koka, men håller bara cirka 20 grader Celsius. Det är inte värme som orsakar bubblandet utan ett intensivt flöde av gasbubblor som stiger upp från botten.
Från djupet frigörs framför allt koldioxid och svavelgaser. Dessa gaser förvandlar vattenytan till ett ständigt rörligt skådespel och skapar en perfekt illusion av kokande vatten. Forskare från universiteten i Rom åker hit regelbundet för att mäta gaskoncentrationer och studera den geotermiska aktiviteten.
I kalderans centrala delar har marken en ljusgrå, nästan vit färg. Ytan är ställvis sprucken och ånga stiger ur sprickorna. Mot denna bakgrund framträder den mörka grönskan i omgivande skogar som en kuliss ur en fantasyvärld. Det är knappast förvånande att de gamla etruskerna ansåg att detta var porten till dödsriket.
Enligt etruskisk tro bodde guden Mantus här – härskaren över de dödas rike. Hans namn lever kvar i ortnamnet Manziana och i den legendariska skogen Silva Mantiana. Även om sådana berättelser kan verka avlägsna i dag räcker det med en promenad i morgondimman för att förstå varifrån dessa föreställningar kommer.
Björkar i svavellandet – ett botaniskt mysterium i Lazio
Caldara di Manziana erbjuder inte bara ett geotermiskt spektakel utan också ett naturligt laboratorium. Den sura, mineralrika jorden och det speciella mikroklimat som råder i kratern har skapat förutsättningar för en häpnadsväckande vegetation.
Direkt intill de ångande fuktighetsfläckarna växer en liten lund av vårbjörkar. De smala vita stammarna, som lokalbefolkningen kärleksfullt kallar albanelle, ser ut som om de transporterats direkt från Skandinavien. Björken är ett träd som normalt är förknippat med kallare nordliga regioner och bergsområden.
Forskare förklarar björkarnas närvaro med teorin om postglaciala reliktarter – de är de sista vittnena från istiden som överlevt i Caldaras fuktiga och svalare nisch. Botanister från Sapienzauniversitetet i Rom samlar regelbundet prover här och studerar dessa träds anpassningsmekanismer.
Bland gräsen finns också en mycket sällsynt lokal sort ur släktet Agrostis, som blivit föremål för botaniska studier. Hela denna lilla vrå fungerar som en oas där växter från helt andra klimat möts. Ekologer understryker att sådana platser är ovanliga och kräver aktivt skydd.
Vilka djur lever i det geotermiska landskapet
I området kring Caldara lever vildsvin, rävar, grävlingar och en rik fågelpopulation. Det är lätt att få syn på grå häger som jagar nära vattnet. Ornitologer har räknat till fler än femtio häckande fågelarter i området.
I de små vattensamlingarna dyker ibland vattenskorpion upp – ett insekt med ett karakteristiskt utseende som jagar andra ryggradslösa djur. Biologer har också dokumenterat förekomsten av flera sällsynta amfibiearter på platsen.
Djuren utnyttjar det speciella mikroklimat som råder här. På sommaren erbjuder den fuktiga miljön svalka, medan den geotermiska aktiviteten ger något mildare temperaturer under vintern. Zoologer från Rom besöker regelbundet platsen för att följa populationerna och registrera förändringar i ekosystemet.
Hur du tar dig dit från Rom och planerar utflykten
Caldara di Manziana passar utmärkt som ett halvdagsutflykts mål från Rom. Det bekvämaste sättet att ta sig dit är med bil. Från stadens norra stadsdelar kan du välja den klassiska Via Cassia eller den mer trafikerade vägen Braccianese mot sjön Bracciano och sedan fortsätta mot orten Manziana.
Vid ingången till naturreservatet finns en gratis parkeringsplats längs den lokala vägen SP2/c. Därifrån leder en kort, plan stig mot torvmossen. Skogspromenaden tar bara några minuter och avslutas med att det rykande bäckenet plötsligt uppenbarar sig framför dig.
- Avstånd från parkeringen: ungefär 10 till 15 minuter i lugnt tempo
- Svårighetsgrad: lätt, passar även barn
- Skodon: välj gärna vandringsskor eller skor med tjockare sula
- Tid på plats: vanligtvis räcker 1 till 2 timmar för en avslappnad promenad och foton
- Bästa period: vår och höst – sommaren kan bli het
- Entré: gratis, området är fritt tillgängligt
- Skyltning: bra orienteringstavla vid parkeringen
- Säkerhet: håll dig på markerade stigar, marken kan vara bedräglig
Träbarriärer markerar det säkra området för besökare. Kliv inte över dem – marken nära källorna är lerig och ställvis direkt farlig eftersom ett tunt jordskorplager kan ge vika. Håll barn inom synhåll och förklara direkt att det här är ett landskap man beundrar på avstånd.
Det är framför allt kontrasten som gör intrycket. För bara ett par minuter sedan promenerade du i en vanlig medelhavsskogs och plötsligt förvandlas landskapet till något som snarare hör hemma i en naturfilm från Island. Det är just det överraskningsögonblicket som får många att återvända med nya vänner i sällskap.
Macchia Grande – filmisk skogsled och picknickparadis
Gillar du längre turer kan du kombinera besöket i Caldara di Manziana med en vandring i den intilliggande skogen Macchia Grande. Den välmarkerade stigen CAI 262B leder dig enkelt från det geotermiska bäckenet djupt in i skogen.
Macchia Grande är ett monumentalt skogsområde med mäktiga ekar och vida gläntor. På många ställen finns markerade platser för grillning och eldstäder, vilket gör området till ett populärt mål för familjepicknick bland regionens invånare. Under helgerna stöter du lätt på hela sällskap av romare som söker en stunds andrum från stadens buller.
Skogen Macchia Grande har tjänat som naturlig kuliss i flera berömda italienska filmer. Här spelades bland annat Marchese del Grillo och Pinocchio i regi av Roberto Benigni in. Filmkritiker har lyft fram miljöns autenticitet och landskapets mångsidighet.
Kombinationen av geotermisk spänning och filmisk skog skapar en perfekt plan för en hel dag. På morgonen en promenad vid de rykande källorna, senare en lugn vandring och picknick i skuggan av gamla träd. Många besökare lyfter just denna kombination som höjdpunkten i sitt besök.
Tips inför besöket – så får du ut mesta möjliga
Även om leden är relativt enkel lönar det sig att förbereda sig som för en vanlig naturutflykt. Lämpliga skor är viktigast. Efter regn förvandlas marken runt torvmossen snabbt till ett halt och lerigt underlag som lätta gymnastikskor inte klarar av.
Under varmare månader kan myggor bli ett problem, så ta med myggmedel. En keps eller hatt är heller inte fel, och glöm inte dricksvatten – solen över det öppna torvmarkslandskapet kan bränna ordentligt även när luften först känns sval.
Caldara di Manziana – en lektion i geologi och ekologi
För många slutar inte utflykten till Caldara med bara en serie snygga foton. Den ger också en djupare förståelse för de processer som format Italien. Här kan du med egna ögon se att en vulkan inte behöver explodera för att förbli aktiv på djupet. De bubblande källorna och svavellukten påminner om att krafterna under våra fötter aldrig riktigt slår av.
Det är också ett utmärkt tillfälle att samtala om hur sköra ekosystem faktiskt är. En enda olaglig eld, för många turister som lämnar de markerade stigarna eller skräp som lämnas kvar räcker för att ett litet skyddat område ska börja försämras. Allt fler regioner i Italien satsar just på denna kombination av turism och naturutbildning: kom, vila, fotografera – men visa platsen ett minimum av respekt. Är det egentligen inte ett ganska rättvist utbyte?
