En oväntad besökare på nästan 500 meters djup
På nästan ett halvt kilometers djup under det isiga havet fångade forskningskameror något helt oväntat på bild. I ett område som de flesta förknippar med pingviner och sälar dök plötsligt ett helt annat rovdjur upp.
För första gången i historien har forskare lyckats filma en haj som simmar i vattnen runt Antarktis, nära Sydshetlandsöarna. Det handlar inte bara om en sensation för marinbiologer – det ritar om hela vår bild av livet i djuphavet.
Hajen under isen – vad som faktiskt spelades in
Inspelningen gjordes under en forskningsexpedition som genomfördes av ett team från djuphavsforskningscentret Minderoo-UWA i samarbete med Inkfish Expeditions. Forskarna sänkte ner specialutrustade kameror med hög upplösning och tillhörande beten till havsbotten. Utrustningen placerades på cirka 490 meters djup – i en zon av nästan total mörker där vattentemperaturen ligger runt 2°C.
Efter flera dagars inspelning hade teamet nästan 400 timmars material att gå igenom. Mitt bland bilderna av sjunkande beten och typiska djuphavsarter dök plötsligt en massiv, långsträckt silhuett upp. Hajen rörde sig långsamt, nästan slött, som om det extrema trycket och den genomgående kylan inte gjorde något intryck alls.
För första gången registrerades en haj i vattnen kring Antarktis – på nästan 490 meters djup, vid en vattentemperatur på ungefär 2°C.
Experterna identifierade djuret som tillhörande familjen Somniosidae, troligen en så kallad sydlig slumrande haj. Det är en grupp känd för sitt extremt långsamma levnadssätt, sin remarkabla livslängd och sin förkärlek för kalla, mörka havszoner.
Den mystiska slumrande hajen – ett levande fossil i moderna hav
Hajar ur familjen Somniosidae kallas ofta "slumrande" på grund av sitt mycket lugna simningssätt. De gör inga häftiga rörelser och jagar inte byten i spektakulära attacker. Istället glider de genom vattnet likt skuggor och sparar energi i en miljö där varje kalori räknas.
Till den här gruppen hör bland annat den berömda grönlandshajen från de nordliga haven, som forskning tyder på kan bli flera hundra år gammal. Forskarna misstänker att dess sydliga släktingar kan uppnå liknande åldrar. Av den anledningen betraktar man varje nytt filmklipp av ett sådant djur som ett ovärderligt bidrag till forskningen om ryggradsdjurens livslängdsmekanismer.
Varför den här hajen är en vetenskaplig raritet
Familjen Somniosidae har länge vållat problem för biologer. Det saknas bra och aktuella genetiska data. Många beskrivningar härstammar från första hälften av 1900-talet, då forskningsmetoderna såg helt annorlunda ut än idag. Det pågår fortfarande debatter om hur många arter som faktiskt tillhör gruppen och hur man ska skilja dem åt.
Om forskarna lyckas få tag på vävnadsprover kan de jämföra DNA med andra slumrande hajar. Det skulle ge möjlighet att reda ut släktskapsförhållandena – kanske visar det sig att vissa arter som tidigare betraktades som separata egentligen är samma form, medan andra tvärtom döljer en större mångfald än man anat.
Har hajar simmat under Antarktis is länge utan att vi visste om det?
Intuitivt skulle man kunna tänka sig att det rör sig om en enstaka "äventyrare" som begett sig ovanligt långt söderut. Forskarteamet antyder raka motsatsen. Hajen på inspelningen ser inte alls ut som en tillfällig besökare. Den rör sig lugnt, som i en välbekant miljö, utan de beteenden som man brukar se hos vilsegångna individer.
Forskarna lägger fram hypotesen att det lever fler sådana hajar i den här delen av Södra oceanen – de undviker bara effektivt all observation. En stor del av året täcks området av havis, expeditioner är logistiskt krävande och dyra, och väderfönstren är mycket korta. Det är helt enkelt sällan någon får möjlighet att sänka ner en kamera så djupt under det antarktiska vattnet.
En intressant detalj handlar om hur hajen hanterar temperaturen. Många fiskar i Antarktis har proteiner som fungerar som naturlig frostskyddsvätska i blodet. I det här rovdjurets fall verkar det snarare utnyttja vattenlager som är marginellt varmare än de ytligaste skikten, vilket gör att det slipper anpassa sig lika extremt på biokemisk nivå.
Vad som skiljer den här inspelningen från tidigare observationer
| Egenskap | Typiska observationer av slumrande hajar | Ny inspelning från Antarktis |
|---|---|---|
| Plats | Arktis, norra Atlanten, kalla tempererade hav | Sydshetlandsöarna, vatten vid Antarktis |
| Djup | Från några tiotals till flera tusen meter | Cirka 490 meter |
| Vattentemperatur | Mycket låg, oftast några grader över noll | Cirka 2°C |
| Dokumentationsform | Enstaka inspelningar, oftare exemplar fångade av fiskare | Fullständig videodokumentation i naturlig miljö |
Antarktis djupvatten är fortfarande fyllt av gåtor
Redan det faktum att man år 2025 fortfarande stöter på ett så överraskande djur i ett geografiskt välkänt område visar hur fragmentarisk vår kunskap om djuphavet egentligen är. Området runt Antarktis har länge behandlats främst som en arena för klimat-, glaciär- och pinguinforskning. Ekosystemen i de mörka vattenlagren hundratals meter under ytan hamnade i forskarnas blickfång betydligt mer sällan.
Den nya inspelningen antyder att näringskedjorna under det antarktiska isen är betydligt rikare än vad tidigare modeller visade.
Närvaron av ett stort djuphavsrovdjur innebär att de lägre nivåerna i den kedjan – mindre fiskar, ryggradslösa djur och asätande organismer – måste bilda ett stabilt och välfungerande nätverk. Utan det skulle en haj med ett så lugnt och långsamt levnadssätt inte kunna överleva där i tiotals, kanske hundratals år.
Hur sådana expeditioner faktiskt genomförs
Expeditioner till Antarktis kräver månaders förberedelser. Man måste planera fartygsrutten, skydda utrustningen mot frost, kraftig vind och höga vågor – och räkna med att en del av apparaterna helt enkelt försvinner i djupet. I det här fallet valde teamet en relativt enkel men effektiv uppsättning: en stålram, en kamera, en ljuskälla och ett bete som lockar till sig asätande djur.
Forskarna styr inte sådan utrustning i realtid. Riggen sjunker till botten, registrerar allt inom synfältet under en bestämd tid och hissas därefter upp till ytan. Först då börjar det mödosamma arbetet med att granska inspelningarna bildruta för bildruta. Det är inte konstigt att spektakulära ögonblick – som när en stor haj kliver in i bild – kan kännas som en riktig belöning efter långa timmars arbete.
- Inspelningsdjup: ca 490 meter
- Vattentemperatur: ungefär 2°C
- Material att analysera: nästan 400 timmar
- Plats: området kring Sydshetlandsöarna, ca 120 km från Antarktiska halvön
Vad händer härnäst med forskningen om djuphavshajar
Varje sådan inspelning ökar trycket på noggrannare kartläggning av livet i världshaven. Slumrande hajar befinner sig ganska högt upp i näringskedjan, vilket innebär att förändringar i deras populationer kan signalera djupare störningar i ekosystemet. I varmare vatten är det lätt att koppla samman mänsklig påverkan med överfiske eller föroreningar. I Antarktis tillkommer effekterna av snabb issmältning, förändrad salthalt och förändrade havsströmmar.
Forskarna räknar med att allt fler expeditioner under kommande år kommer att använda autonoma djuphavsfordon och avancerad videoanalys med AI-stöd. Det gör det enklare att upptäcka sällsynta arter i långa inspelningar utan att behöva granska varje minut manuellt.
För en lekman kan den slumrande hajen verka föga imponerande – långsam, utan de dramatiska rörelserna man sett i naturfilmer. För biologer är den däremot något i stil med ett levande evolutionsarkiv som överlevt i nästan oförändrad form i planetens tuffaste vrår. Ju bättre vi förstår hur den fungerar i extremt kalla och mörka djup, desto mer lär vi oss – inte bara om Antarktis självt, utan om organismers förmåga att motstå miljöförändringar.
I praktiken väcker det nya frågor: Hur reagerar slumrande hajar på varmare vatten? Kan de anpassa sig till andra områden om deras favorittemperaturzoner förskjuts djupare eller närmare ytan? Är deras extremt långsamma livstempo en fördel eller ett hinder i snabbt föränderliga förhållanden? Svaren på dessa frågor kan visa sig vara viktiga inte bara för att skydda ett mystiskt rovdjur, utan för att förstå hela det antarktiska ekosystemets tillstånd.
