Ett gammalt silvermynt som kan förvandla en byrålåda till en liten skattkista
Det franska silvermyntet på 5 franc, präglat mellan 1959 och 1969, användes en gång i vardagliga affärer. Idag går det inte att betala med det i kassan – men på samlingsmarknaden och hos ädelmetalluppköpare kan det ge riktiga pengar.
De flesta av oss tänker inte på att det kan gömma sig värdefulla mynt i gamla skokartonger på vinden eller i glömda lådor. Bland till synes värdelösa småmynt kan just ett silverfrankmynt döljas, vars faktiska värde vida överstiger det ursprungliga nominella. Vanliga exemplar säljs för några hundra kronor, men sällsynta årgångar från 1959 kan nå upp till fem eller sex tusen kronor.
Franska mynt från tiden före eurons införande är inte längre lagliga betalningsmedel. Deras värde bygger därför inte på vad som en gång stod präglat på baksidan, utan på två faktorer: ädelmetallinnehåll och sällsynthet. Det är en grundläggande princip inom numismatiken. Silvermynt på 5 franc från perioden 1959–1969 säljs vanligtvis för några hundra upp till tusen kronor styck, medan exceptionella exemplar från just 1959 kan uppnå fem till sex tusen kronor.
Så känner du igen ett värdefullt 5-francmynt
Det mest eftertraktade är en specifik variant av silvermyntet på 5 franc, präglat mellan 1959 och 1969. Det har flera kännetecken som går att kontrollera hemma – utan specialutrustning, bara med en enkel köksvåg. Myntets diameter är ungefär 29 millimeter och vikten är 12 gram. Just vikten är den avgörande parametern som skiljer silverversionen från en senare variant i annan legering.
Myntets sammansättning motsvarar en finhet på 835, vilket innebär ungefär 10 gram rent silver. Kanten är slät med inskriften Liberté Égalité Fraternité separerad av stjärnor, och texten är upphöjd. På åtsidan finns en figur av en kornströdande kvinna, skapad av den kände gravören Oscar Roty. Frånsidan visar valören 5 F, ett ymnighetshorn och en fågel, samt en komposition med ax, olivkvist och ekgren.
Dessa detaljer är karaktäristiska för just den här serien och hjälper till att skilja den från andra mynt. Experter rekommenderar att i första hand kontrollera vikt och kant, eftersom det är dessa egenskaper som säkrast avslöjar om det rör sig om silverversionen. Har du en gammal plåtask eller metalldosa full med småmynt hemma är det definitivt värt att gå igenom den noggrant.
Akta dig för liknande mynt präglade efter 1970
Efter 1970 kom ett 5-francmynt i omlopp med mycket liknande utseende, men präglat i en legering av koppar och nickel. För en lekman ser det nästan identiskt ut vid första anblicken, men prisskillnaden kan vara betydande. Varianten utan silver tas i uppköp huvudsakligen till priset av vanlig metall, eller väcker inget intresse alls hos samlare.
Det finns två snabba test för att skilja dem åt: vikt och kant. Silverversionen väger 12 gram, koppar-nickel-varianten bara omkring 10 gram. På silverpolettens kant finns en upphöjd inskrift med valspråket, medan den senare versionen har en räfflad kant utan text. Ett tredje filter är helt enkelt präglingsåret. Ser du ett år mellan 1959 och 1969 på myntet är chansen mycket stor att du håller i silver.
Viktiga kännetecken att kontrollera:
- Vikt exakt 12 gram för silverversionen
- Upphöjd inskrift Liberté Égalité Fraternité på kanten
- Präglingsår mellan 1959 och 1969
- Myntdiameter cirka 29 millimeter
- Kornströdande kvinnofigur av Oscar Roty på åtsidan
- Ymnighetshorn och fågel på frånsidan
- Silverfinhet 835
- Slät kant utan räfflor
Vad är ett sådant mynt egentligen värt?
Priset på varje silver-5-francmynt består av två delar: värdet av metallen i sig och den så kallade numismatiska premien. Det vill säga det belopp en samlare betalar för sällsynthet, specifik årgång och bevarandegrad. Vanliga exemplar från sextiotalet ligger vanligtvis över råsilversvärdet, men det är framför allt 1959 års exemplar som kan förvandla en byrålåda till en liten sparbössa.
Det handlar om mynt med mycket låg upplaga, präglade som provpräglingar innan fullskalig produktion inleddes. Just dessa når flera tusen kronor på samlaraulktioner. Bevarandegraden är avgörande: minimalt slitage på detaljerna kan sänka värdet med hundratals kronor, i extrema fall till och med tusentals. Numismatiker använder förkortningar för att beskriva myntets kvalitet, från kraftigt nötta exemplar till nästan perfekta.
De vanligaste beteckningarna är följande: B för ett exemplar i dåligt skick med kraftigt utslitet mönster, lämpat mest för silveråtervinning. TTB betecknar ett mynt i relativt gott skick med läsbara detaljer men synliga spår av cirkulation. SUP innebär mycket fint skick med endast lätt slitage på de högsta punkterna i mönstret. SPL eller FDC betecknar nästan myntverksskick – myntet ser ut som om det precis lämnat pressen.
Steg för steg – så kontrollerar du om myntet i lådan är värdefullt
Den som hittar en låda full med gamla mynt behöver inte genast springa till en specialist. Det lönar sig att börja med en enkel sortering hemma. Plocka ut alla mynt med valören 5 franc och lägg undan dem med år före 1970. Kontrollera kanten – ser du en inskrift eller bara räfflor? Lägg myntet på köksvågen och läs av resultatet. Ungefär 12 gram talar för silver.
Titta noga på mönstrets detaljer, särskilt ansiktet, håret, klädveck och inskrifter. Ju skarpare de är, desto bättre. Det räcker för att filtrera bort de flesta värdelösa exemplaren och behålla dem som kan intressera en numismatiker eller en silverpunkköpare. Nästa steg är rådgivning. I större städer finns numismatikaffärer och ädelmetalluppköpare där personalen gärna gör en kostnadsfri förhandsvärdering.
Det lönar sig att ta in två oberoende bedömningar, särskilt om du hittar ett 1959-mynt eller ett exemplar som verkar ovanligt välbevarat. Det vanligaste misstaget hos ägare är att rengöra myntet innan besöket hos experten. I praktiken leder det till att en stor del av värdet försvinner. Aggressiva metallpolermedel och hemmaknep med bikarbonat, tandkräm eller ättika tar bort den naturliga patina som för samlare är ett bevis på äkthet och ålder.
Resultatet kan bli att myntets yta förstörs och värdet sjunker med upp till hälften. Det är bättre att visa det precis som det låg i lådan. Experter betonar att just amatörmässig rengöring är en av de vanligaste orsakerna till värdeförlust hos annars värdefulla mynt. Låt myntet vara som det är och överlåt eventuell behandling till proffs.
Varför kan det här vara aktuellt även i Sverige?
Även om det handlar om gamla franska franc är det inte ett ämne förbehållet enbart Frankrikes invånare. Massemigration, säsongsarbete, turism och familjesemestrar har gjort att sådana mynt hamnat i hem runt om i Europa. De togs med som souvenirer, lades till samlingar med mynt från olika länder eller stannade kvar efter någon i familjen som arbetade utomlands under sextio- och sjuttiotalet.
I praktiken innebär det att ett silver-5-francmynt lika gärna kan ligga i en byrålåda i en svensk lägenhet som i en parisisk. Det lönar sig alltså att när man städar, flyttar eller tömmer en bortgången anhörigs bostad gå igenom alla burkar och askar med småmynt och kontrollera om det finns ett karaktäristiskt mynt med den kornströdande kvinnofiguren. För en del slutar det med ett kort besök hos en uppköpare och ett par mynt som tillsammans täcker en matinköpsräkning eller ett tankningstopp.
För de lyckliga få som hittar ett välbevarat 1959-exemplar kan summan vara avsevärt högre – nästan som en liten bonus eller ett extra semesterbudget. Den här historien visar också något annat: små föremål som i åratal betraktats som värdelöst skräp i en låda kan få ett andra liv när man betraktar dem med ögon som känner till samlingsmarknadens verklighet och metallprisernas logik. Ett gammalt mynt som ingen längre betalar med kan bli ett konkret tillskott till hushållskassan – om det hamnar i rätta händer och inte förstörs av ogenomtänkt putsning eller förhastade loppmarknadsfynd.
