Den här europén är troligen den förste att sätta fot på månen

Europa får en verklig chans att skriva rymdhistoria

Bakom kulisserna i världens rymdprogram har ett beslut fattats som kan förändra Europas plats i den bemannade rymdfartens historia. Tack vare ett nytt avtal med NASA kan europeiska astronauter inte bara flyga i närheten av månen – det finns nu en konkret möjlighet att en av dem faktiskt sätter fot på ytan. Och det finns redan en given favorit.

Europa har blivit ett oumbärligt nav i Artemisprogrammet

Artemisprogrammet syftar till att föra människor tillbaka till månen för första gången sedan Apollouppdragen på 1960- och 70-talen. Den här gången agerar Amerika inte ensamt. NASA bygger hela satsningen som ett internationellt projekt, och Europeiska rymdorganisationen ESA har vuxit fram som en av grundpelarna.

I utbyte mot konkreta, tekniskt avancerade och kostsamma komponenter har Europa förhandlat sig till platser åt sina astronauter i besättningarna på månuppdragen. Mekanismen kallas barter – ett rent utbyte: utrustning och teknik mot en plats ombord på rymdfarkosten.

Utan den nyckelmodul som byggs i Europa skulle Orion inte ens nå månens omloppsbana. Det förskjuter maktbalansen i relationen mellan NASA och ESA.

Hjärtat i det europeiska bidraget är European Service Module (ESM), monterat på baksidan av Orionkapseln. Det ansvarar för:

• framdrivning och bankorrigeringar,
• leverans av elektrisk energi,
• termisk reglering, det vill säga att hålla rätt temperaturer,
• lagring av bränsle, vatten och reservdelar.

Enkelt uttryckt: om Orion är bilen är ESM samtidigt motorn, tanken, kylaren och generatorn. Utan den är en bemannad flygning mot månen helt enkelt inte möjlig.

Gateway – den kosmiska knutpunkten där Europa spelar en ledande roll

Ett annat område där Europa tar täten är rymdstationen Gateway. Det är ett litet syskon till den Internationella rymdstationen, men i omloppsbana runt månen snarare än jorden. Den ska fungera som en mellanstation för besättningar, ett förråd för utrustning och en startpunkt för månlandare.

ESA har åtagit sig att bygga två kritiska delar av Gateway:

• I-Hab – en boendemodul där astronauterna ska leva och arbeta,
• Esprit – en försörjningsmodul med ansvar för bränsle, kommunikation och lasthantering.

Bakom den tekniska strukturen finns en tydlig politisk effekt: amerikanerna och européerna har kommit överens om att minst tre ESA-astronauter ska flyga till Gateway, och scenariot där en europé landar på månen har slutat vara en dröm och blivit en arbetsplan.

Tre garanterade platser för européer på flygningar mot månen och en växande möjlighet att en av dem faktiskt landar på ytan.

Vem från Europa sätter fot på månens mark först?

Nu när Europa redan har en garanterad plats vid månbordet återstår frågan: vem klär på sig rymddräkten och flyger faktiskt dit? ESA gör det klart att de första uppdragen kommer att innebära en brutal urvalsprocess.

Insatserna är höga, riskerna enorma och kraven maximala. Tre saker räknas:

• erfarenhet av långvariga rymdfärder,
• beprövad förmåga att leda under press,
• fysisk och psykisk motståndskraft under extrema förhållanden.

Den nya generationen ESA-astronauter, som bland annat inkluderar den franska testpiloten Sophie Adenot, är i stor utsträckning kandidater till programmets senare faser. I första hand kommer NASA och ESA att söka efter erfarna veteraner med månader av arbete i omloppsbana och direkterfarenhet av verkliga krissituationer.

Thomas Pesquet – den självklara kandidaten på förstaplatsen

Ett namn sticker ut tydligt på kandidatlistan. Det är Thomas Pesquet, i dag den mest erfarna aktiva astronauten inom ESA.

Pesquet har genomfört två långvariga uppdrag ombord på den Internationella rymdstationen (ISS). Under ett av dem tjänstgjorde han som stationsbefälhavare – en sällsynt utmärkelse för en astronaut utanför USA. Han har tillbringat över ett år i rymden, genomfört vetenskapliga experiment, genomfört rymdpromenader och samtidigt upprätthållit enorm igenkänning hemma på jorden.

Den mest erfarne aktiva ESA-astronauten, tidigare befälhavare för ISS, teknisk specialist känd och respekterad av NASA – det är en kombination som passar perfekt in på profilen för den ideala kandidaten.

Den franska rymdorganisationen och ESA är officiellt tysta. Ingen vill lämna några uttalanden förrän NASA har tilldelat besättningar till specifika uppdrag. Ändå tyder mycket på att den interna planeringen redan nu pekar ut Pesquet som favorit till det första europeiska månuppdraget.

Faktorer som talar för honom:

• dokumenterad erfarenhet av att leda ett stort internationellt team,
• hög igenkänning i Europa, vilket har politisk och symbolisk betydelse,
• väletablerade arbetsrelationer med NASA, byggda under ISS-uppdragen,
• ålder och fysisk kondition som möjliggör deltagande i ett krävande uppdrag runt 2030.

Hur ser planen för Artemisuppdragen ut?

Artemisprogrammet är en serie uppdrag som steg för steg ska etablera en permanent mänsklig närvaro i månens omloppsbana. Den officiella tidsplanen har skjutits upp flera gånger, men den övergripande strukturen förblir i stort sett densamma.

Det talas mest om Artemis IV, planerat till omkring 2028. Det är då I-Hab-modulen – Europas enskilt största bidrag – ska anslutas till Gateway.

Ur politisk och symbolisk synvinkel är det svårt att tänka sig att den besättningen saknar en ESA-representant. Det är den perfekta scenen för att visa att Europa inte bara betalar för utrustning utan faktiskt också använder den – genom sina egna astronauter.

Artemis IV ser i dag ut som det mest troliga startfönstret för den första europén vid månen, och kanske också för det första steget mot en landning.

Träning i Köln förbereds redan för månscenarier

Europeiska astronauter förbereder sig för detta scenario vid ESA:s träningscenter i Köln. Träningsprogrammet förskjuter gradvis fokus från typiska uppgifter i jordens omloppsbana mot månoperationer.

I schemat ingår bland annat:

• haveriescenarier vid inflygning mot Gateway,
• procedurer för dockningsmanövrar för moduler, inklusive I-Hab,
• simuleringar av arbete med fördröjd kommunikation med jorden,
• uppgifter kopplade till förberedelse av besättningen för nedstigningen till ytan.

Det är en tydlig signal om att ESA inte planerar att enbart vara utrustningsleverantör, utan en verklig operatör av delar av uppdraget i månrymden.

Vad innebär dessa uppdrag för vanliga européer?

För en genomsnittlig skattebetalare kan visionen om att en astronaut flyger till månen låta abstrakt. I praktiken driver program av den här typen hela ekonomiska sektorer – från företag som levererar kompositmaterial till forskning om nya energisystem, kommunikation och rymdmedicin.

Den teknik som används i European Service Module kan i framtiden till exempel hitta vägen in i:

• energihanteringssystem för satelliter och flygplan,
• kyllösningar för superdatorer och datacenter,
• nya typer av batterier och energilagring för förnybar energi.

Projektet bär också en enorm symbolisk tyngd: unga människor ser att en karriär som ingenjör, fysiker eller astronaut inte längre är förbehållen USA eller Ryssland. Det påverkar ofta val av utbildning och bidrar sedan till utvecklingen av hela teknikbranscher i Europa.

I bakgrunden lurar också utmaningarna. Månfärder är extremt kostsamma och känsliga för varje misstag. Därtill kommer det politiska trycket: skiftande regeringar, ekonomiska kriser och geopolitiska spänningar kan lätt kapa rymdbudgetar. Trots detta har ESA valt att engagera sig djupt i Artemisprogrammet – inte som underleverantör, utan som en verklig medarrangör av expeditionerna kring månen.

Om den nuvarande kursen håller kan en europeisk astronaut – troligen Thomas Pesquet – inom det kommande decenniet gå till historien som den förste representanten för kontinenten att sätta fot på månen. Och bakom hans ärorika stund kommer att ligga en mycket jordnära blandning av industri, politik och ingenjörskonst, där Europa äntligen slutar spela en biroll.