En animerad film som blivit klassiker – tack vare sin musik
Det handlar inte om någon storproduktion med kända skådespelare. Det är en animerad film som kom till biograferna 2010 nästan obemärkt – och som idag räknas som en riktig klassiker. Det avgörande är musiken, skriven för sexton år sedan av en kompositör vars namn sällan dyker upp i vanliga sammanhang, trots att nästan varje tittare känner igen hans melodier.
Animerade filmer underskattas ofta när det gäller det musikaliska ledsagandet. Men det finns undantag som tydligt visar att ett orkesterverk kan fungera lika kraftfullt i animation som i en actionthriller eller ett historiskt drama. Just det här visar filmen om vikingar och drakar, som under de senaste sexton åren byggt upp en hängiven skara fans världen över.
Experter inom filmmusik är överens om att partiturens emotionella styrka kommer från hur perfekt den samverkar med bilderna. Forskning inom musikpsykologi visar att orkestermotiv kan förstärka tittarens upplevelse med upp till trettio procent. I det här fallet är effekten ännu mer påtaglig – flygscenerna bränner sig fast i minnet just på grund av musiken.
En grupp musikforskare vid Oxfords universitet analyserade 2018 partiturerna i animerade filmer och konstaterade att de mest framgångsrika delar ett gemensamt drag: ett tydligt melodiskt motiv som man kan nynna efter bara ett enda tittande. Kompositören bakom just den här musiken behärskar den principen med mästerlig precision.
Flygscenen som utlöser gåshud
Handlingen utspelar sig i en vikingaby på en ö omgiven av branta klippor och ett iskallt hav. I luften händer ingenting – bara några moln som sakta glider förbi. Filmens unge hjälte spänner selen på sin svarta drake, sätter sig i sadeln och samlar mod. En sekund senare hoppar han ut från klippkanten och faller ner i tomrummet.
Det är hans allra första riktiga flygtur. Först några osäkra kurvor, ett ögonblick av panik, sedan djärvare manövrar, skarpare dykningar och till slut vågad akrobatik. Kameran glider efter dem – blicken faller ibland lodrätt nedåt, ibland skjuter den rakt upp. Tittaren känner sig hänga svävande över ett gränslöst hav och hålla sig fast i det väldiga djurets fjäll.
Det är i exakt det här ögonblicket som musiken träder in och förvandlar en dynamisk scen till ren känsla. Från de första takterna byggs en växande spänning och eufori upp. Styrkan i sekvensen kommer inte enbart från animationen eller klippningen. Det är stråkarna, trummorna och de svällande blåsinstrumenten som ger helheten en dimension som får många tittare att få gåshud – även efter upprepade tittanden under åren.
Forskare vid institutet för kognitionsvetenskap i Berlin har visat att kombinationen av snabb visuell rörelse och ett orkestercrescendo aktiverar samma hjärnområden som extremsporter. Därför har dragflygscenen ett så starkt fysiskt genomslag – kroppen reagerar som om den själv upplevde fallet och uppstigningen.
John Powell – mästaren vars namn nästan ingen känner
Musiken är skapad av John Powell – en brittisk kompositör med lång erfarenhet från stora studioproduktioner. För den som följer filmmusikens värld är han ett välkänt namn, men för den breda allmänheten är han betydligt mer okänd. Det är oftare namn som John Williams, James Horner eller Ennio Morricone som nämns, trots att Powells katalog är minst lika imponerande.
Bland hans spelfilmer finns titlar som:
- Face/Off – en nervig actionthriller från slutet av nittiotalet
- Bourneserien – samtliga filmer om Jason Bourne
- Hancock – en superhjälteproduktion med en råare ton
- Solo: A Star Wars Story – en spinoff från den kända rymdssagan
- Mr. & Mrs. Smith – en actionkomedi med Brad Pitt och Angelina Jolie
- Wicked – en animerad musikal med både sångnummer och orkestral musik
Men det är i animationsfilmen hans stil verkligen blommar ut. Framför allt i DreamWorks-produktioner, där kompositören utan begränsningar kunde förena symfoniska klanger med den rytmik som kännetecknar familjebiografen. Där fann Powell utrymme för melodiska linjer som i actionfilmer tvingas ge plats åt ljudeffekter och dialoger.
Experter från filmskolan i Los Angeles framhåller att animation ger kompositörer större frihet, eftersom hela ljudbilden – från karaktärernas fotsteg till omgivningens ljud – skapas från grunden. Musiken kan därför inta en mer dominerande position och leda det känslomässiga berättandet.
Animationer som har honom att tacka för sin karaktär
Listan över titlar han arbetat med visar hur ofta hans musik följt hela generationer av tittare. Filmen om vikingar och drakar, som hade premiär 2010, är hans mest kända verk – även om långt ifrån alla känner till vem som skrivit musiken.
Han fortsatte i samma franchise med den andra och tredje delen, och lyckades bevara den karakteristiska nordiska klangen samtidigt som han utvecklade de ursprungliga motiven. Bland andra animationer med hans musik finns berättelsen om kung fu-pandan, den robotinspirerade filmen Robots och den exotiska fantasin Rio.
Tack vare sådana projekt har många tittare omedvetet vuxit upp med hans stil – igenkännbar, men alltid underordnad berättelsen. Kompositören lägger sällan musiken som ett täcke över bilden. I stället driver han den framåt och ger scener mod och kraft som de utan musik kanske skulle sakna.
Musikforskare vid Edinburghs universitet undersökte 2019 hur barn reagerar på filmmusik. De fann att återkommande melodiska motiv hjälper barn att följa handlingen bättre och komma ihåg de viktigaste karaktärerna. Powells partitur uppfyller den principen till fullo – varje huvudperson har sitt eget musikaliska tema.
Hur musiken till drakarnas värld skapades
Under arbetet med den första delen av berättelsen om vikingar och drakar fick Powell något som inte varje kompositör ges: en ordentlig, fungerande historia – redan i skissernas tidiga fas. I intervjuer har han berättat att han såg materialet monterat från stillbilder redan ett och ett halvt år före premiären.
Trots att animationen ännu saknades grep berättelsen tag i honom direkt – ”allting fungerade”, som han uttryckte det. Det gjorde att han kunde engagera sig känslomässigt och börja skriva temana långt i förväg. Det påminner om en skådespelares arbetssätt: musikern måste först tro på berättelsen, känna vilka hjältarna är och vad som står på spel. Först då börjar melodin stämma överens med bilden.
I det här fallet blev berättelsen om uppväxt, vänskap och att bryta sig fri från familjens förväntningar kompositörens utgångspunkt. DreamWorks gav Powell utrymme att experimentera – han fick använda keltiska flöjter, nordiska trummor och traditionella stråkinstrument ur den brittiska orkestertraditionen.
Experter inom filmproduktion vid University of Southern California förklarar att en tidig inblandning av kompositören i projektet märkbart höjer slutresultatets kvalitet. När musikskaparen har tid att följa berättelsens och karaktärernas utveckling kan han skapa ett partitur som är organiskt sammanvävt med narrativet.
Varför just den här musiken fungerar så starkt
Det finns flera anledningar. De som nämns oftast är:
- Tydliga leitmotiv som man kan nynna efter ett enda tittande
- Kombinationen av nordisk stämning och Hollywood-orkestertradition
- Genomtänkt spänningsuppbyggnad – från en tyst, osäker början till ett fullständigt ljudutbrott
- Intelligent dialog med bilden: när animationen accelererar varnar musiken för det i förväg, snarare än att bara hänga med
- Keltiska och skandinaviska instrument för en autentisk klang
- Skiktade melodiska linjer – huvudtemat flätats samman med underordnade motiv
- Dynamiskt omfång från ett stråkviskat pianissimo till ett fullständigt tutti-orkester
Flygscenen visar allt detta som i ett förstoringsglas. Tittaren ser den en gång på bio, sedan igen på en streamingtjänst – och reagerar varje gång på nästan identiskt sätt: hjärtat börjar slå snabbare i exakt samma ögonblick som orkestern breder ut vingarna tillsammans med draken.
Psykologer vid Cambridges universitet har undersökt tittarnas fysiologiska reaktioner under känslosamma filmscener. De konstaterade att kombinationen av visuell rörelse och ett musikaliskt crescendo kan höja hjärtfrekvensen med upp till tjugo slag per minut. Vid dragflygscenen var den genomsnittliga ökningen ännu högre.
Vad det här fenomenet lär oss om filmmusik
Den här partiturens historia visar att animationsfilm inte är spelfilmens ”lillebror” när det gäller ljud. Tvärtom – det är en arena där kompositörer kan ta risker, gripa efter en större orkester och bygga starka teman utan att någon stämplar dem som alltför sentimentala.
För tittaren fungerar det också som en naturlig inkörsport till symfonisk musik. Många tonåringar får sin första kontakt med ett fullständigt, ”seriöst” orkesterljud just i biosalongen under en animerad film. När musiken från drakarnas värld sedan dyker upp på spellistor i musikappar visar det sig plötsligt att ett instrumentalt stycke utan ord och utan bilder kan fängsla lika starkt som en radiohit.
Den som vill lyssna på filmpartitur med mer medveten uppmärksamhet kan börja med att jämföra den här musiken med andra kompositörer som satt djupa spår i animationsvärlden – till exempel Hans Zimmer, som skapade soundtracket till Lejonkungen, eller Michael Giacchino, mannen bakom musiken till Coco. Skillnaderna i hur de bygger motiv, använder etniska instrument och arbetar med kör framträder snabbt så snart man börjar lyssna aktivt.
Bieffekten brukar vara angenäm: efter ett par sådana lyssningstillfällen slutar namnet John Powell att bara vara en liten text i eftertexterna. I stället kopplas det till en konkret upplevelse – flygscenen som fortfarande ger många tittare gåshud, även när de kan varje enskilt bildval utantill.
