Varför allt fler europeiska länder satsar på myrar och skogar som försvar mot stridsvagnar

Naturliga ekosystem får en ny roll i europeisk säkerhetsstrategi

Våtmarker, floddalar och gamla skogar spelar en helt ny roll i de europeiska ländernas säkerhetsstrategier. Det handlar inte längre enbart om klimatskydd – det rör sig om verkliga hinder som kan bromsa en fientlig armés framryckning.

Bryssel uppmuntrar nu regeringar att återställa naturliga ekosystem längs gränszoner – inte bara av klimatskäl, utan också med tanke på territorialförsvaret. Logiken är enkel: ju svårare terräng, desto långsammare rör sig en armé, särskilt en mekaniserad sådan.

En tät skog, ett vattenmättat dalgångssystem eller en bred översvämningszon kan fungera som en naturlig mur – inte byggd av betong, utan av vatten, torv och träd. EU-kommissionen kopplar i sin naturpolitik allt tydligare samman tre mål: säkerhet, biologisk mångfald och klimatanpassning.

Enligt EU:s lagstiftning om ekosystemåterställning ska länderna senast 2030 ha återställt minst en femtedel av alla degraderade naturområden till gott skick. En del experter föreslår att så många sådana projekt som möjligt bör förläggas till gränszoner och längs de huvudkorridorer som en potentiell truppförflyttning skulle följa. En stark stat är inte bara en modern armé och välbyggd infrastruktur – det är också ett klokt utnyttjat landskap som försvårar fiendens rörelse och underlättar det egna försvaret.

Vilken läxa kriget i Ukraina gav

Det var kriget i Ukraina som gav upphov till detta tankesätt. I inledningen av den fullskaliga invasionen rörde sig ryska styrkor mot Kyiv i förväntan om ett snabbt erövring av huvudstaden. Den ukrainska militärledningen satsade på ett manöver som visade terrängens enorma kraft.

Vid floden Irpin, ett biflöde till Dnjepr, beslutade man att spränga en damm. Vattnet strömmade ut och förvandlade dalar, ängar och åkrar till ett vidsträckt och instabilt översvämningslandskap. Mark som bara dagar tidigare hade varit framkomlig blev plötsligt en fälla för tung militär utrustning.

Stridsvagnar och pansarfordon fastnade i leran och försörjningsvägarna slutade fungera som de ryska planerna förutsatt. Analyser av satellitbilder visade att den översvämmade zonen mätte flera kvadratkilometer. Hela offensiven tvingades omorganiseras och anfallstakten sjönk drastiskt. Den kontrollerade översvämningen av Irpindalen blev en symbol för hur terrängen kan användas som ett verkligt försvarsverktyg – utan ett enda skott.

Ukrainarna utnyttjade också det de redan hade: de stora torvmossarna i landets norra delar. Dessa naturliga vattenbuffertar lämpar sig inte för snabb genomfart med tung utrustning. Den vattenmättade och instabila marken suger ner fordon och att reparera eller dra upp dem ur ett kärr tar längre tid än att rita om en plan på ett stabs­bord.

Varför våtmarker utgör ett sådant hinder för stridsvagnar

Marken i dessa miljöer innehåller enorma mängder vatten. När ett strids­fordon på flera ton kör över den uppstår ett tryck som gör att fordonet sjunker ner. Inte ens breda band­hjul kan fördela vikten tillräckligt för att fordonet ska kunna röra sig fritt.

Moderna arméer är beroende av stabila försörjningslinjer. Bränsle, ammunition och reservdelar måste levereras i tid. Om lastbilarna inte kan ta sig fram stannar hela offensiven av. Därför har NATO-länder i åratal analyserat Ryssland bland annat utifrån den säsongs­bundna tjällossningstiden – det som kallas rasputitsa.

Återställning av våtmarksområden kan ta sig mycket konkreta former:

• Igenfyllning av gamla dräneringskanaler för att hålla kvar vattnet i landskapet
• Återställning av naturliga flod­meandrar i stället för raka, kanaliserade fåror
• Inköp av jordbruksmark i de lägst belägna dalgångarna för att skapa översvämningszoner
• Restaurering av degraderade torvmossar som länge har torkat ut efter utdikning
• Plantering av våtmarks­träd som vide och al längs strandzoner
• Anläggning av dammar och våtmarks­biotoper på strategiskt valda platser

Sådana projekt övervägs framför allt längs Europas östra flank, från de baltiska staterna ner till Balkan. Det handlar om sammanhängande floddalar där naturliga översvämningar skulle kunna fungera som en serie bromsande tröskelzoner för fientliga fordonsskolonner. Polen, Litauen, Lettland och Estland undersöker redan aktivt dessa möjligheter i samarbete med militära experter.

Gamla skogar som naturliga buffertzon

Den andra pelaren i det gröna försvaret är skogarna – framför allt de äldsta, som består av träd som vuxit i decennier eller århundraden utan intensivt skogsbruk. Det täta nätverket av stammar, undervegetation och dött virke begränsar sikten och utrymmet för manöver. Att röra tung utrustning i sådan terräng är svårt och på många ställen helt olönsamt.

Polen har en särskild plats i den här diskussionen. I början av 2024 tillkännagav klimatministeriet ett stopp för avverkning i ett urval av landets värdefullaste urskogs­bestånd. Det rör sig om en liten del av de statligt förvaltade skogarna, men beslutet har både symbolisk och strategisk betydelse. Bland de aktuella områdena finns komplex i Augustów, Knyszyn-urskogen och Karpaterna, liksom vissa zoner nära större städer.

Skydd av gamla skogar håller på att bli något mer än en tvist om virkes­volymer – det är ett ställningstagande om vi ser dem som ett levande landskaps­sköld och klimatstabiliserare. Det mest kända exemplet i regionen är Białowieża-urskogen, listad som UNESCO:s världsarvs­plats.

Den här skogen visar hur ett ekosystem ser ut när människan inte helt underordnat det ekonomiska intressen. Närvaron av vargar, lodjur och visenter vittnar om dess ekologiska fullständighet, och mängden dött virke i kombination med skogens flersskiktade struktur skapar ett landskap som är ytterst svår­framkomligt för massiv fordonsrörelse. Skogar av den här typen stabiliserar dessutom marken genom sina vidsträckta rotsystem, binder regnvatten och mildrar lokala värme­toppar.

Hur försvar, klimat och naturskydd hänger samman

Att återställa skogar och myrar är inte ett uteslutande militärt projekt. Det är en del av ett bredare klimat­pussel. Torvmossar lagrar gigantiska mängder organiskt kol – uppskattningsvis ungefär en tredjedel av allt kol som finns i jordens marker. När de torkar ut eller dräneras börjar de frigöra koldioxid i hög takt.

Skogbevuxen terräng och naturliga floddalar mildrar effekterna av extrema väderhändelser. De binder överskottsvatten vid kraftigt regn och frigör det gradvis under torra perioder. För jordbruk, städer och industri utgör det ett verkligt skydd mot allt vanligare väderextrem. Forskare vid Europeiska miljöbyrån påpekar att restaurering av våtmarker kan minska risken för översvämningar med upp till fyrtio procent.

Samarbetet mellan miljö- och försvarsministrar blir allt vanligare. I Nederländerna, Tyskland och Danmark pågår redan pilotprogram som kombinerar naturåterställning med analys av försvars­behov. Landskapsarkitekter arbetar tillsammans med militära strateger för att kartlägga viktiga korridorer.

Vad det nya synsättet på gränser innebär

Sammankopplingen av militärt och ekologiskt tänkande väcker också svåra frågor. Är ett land berett att översvämma sina egna åkrar eller offra infrastruktur vid en konflikt? Hur väger man lokala samhällens intressen mot behovet av att skapa översvämnings­zoner eller skydda skogar från avverkning? Det är verkliga dilemman som regeringarna redan nu ställs inför.

För Polen, beläget i korsningen mellan östliga och västliga intressesfärer, har temat grönt försvar en mycket praktisk dimension. Beslut om var intensiv markdränering ska tillåtas och var våtmarker ska återställas, i vilka skogar avverkning ska vara möjlig och vilka som ska lämnas orörda – dessa beslut börjar ha betydelse inte bara för naturen, utan också för statens långsiktiga säkerhet.

Naturliga ekosystem fungerar som säkerhetsventiler – de sprider energin från översvämningar, stormar och värme­böljor. Moderna konflikter angriper allt oftare vatten­resurser, dammar och energinät. Om landskapet är alltför omformat och floderna kanaliserade innebär varje angrepp mot kritisk infrastruktur en större katastrofrisk. Landskapet är alltså inte bara bakgrunden till militära operationer – det är en fullvärdig spelbricka, en som kan verka till fördel för dem som i förväg tänker på floder, skogar och myrar inte som hinder för utveckling, utan som en investering i framtiden och säkerheten vid sina gränser.